FORSKNING OM ÅLDRANDET

Att vara glömsk är en naturlig del av åldrandet och inget att bry sig om? Det samma gäller att inte se så bra eller inte orka gå uppför trappor?

Nej, sådant accepteras inte längre utan i stället behandlas det. En allt större del av det som sker med kroppen i samband med att den åldras definieras om från att vara något "naturligt" till att bli ett tillstånd som kan behandlas.

En av de senaste är svaghet, eller "frailty", som det heter på engelska. Det handlar alltså om den nedsatta styrka som gör att många äldre inte orkar så mycket längre.

Denna svaghet drabbar äldre i mycket varierande grad. Den består bland annat i viktnedgång, förlust av muskler, allmän svaghet och långsamt tempo vid gång. En av riskerna med detta tillstånd är fall, som ofta leder till ännu mer stillasittande och ännu större förlust av muskler.

Sedan något decennium har allt mer forskning visat att styrketräning även i hög ålder har en mycket tydlig effekt på muskelstyrka. I förlängningen även för livskvalitet. Även måttlig fysisk aktivitet, som en daglig promenad, har en stor effekt.

Nu är nästa steg att faktiskt hitta behandlingsformer. En intressant upptäckt under senare år är att frailty korrelerar med inflammation. Denna inflammation blir kronisk och innebär i sin tur en försvagning av både muskler och immunförsvar.

Regenerativ medicin är på frammarsch. En dag kan vi kanske återskapa hela organ eller delar av dem. Men än så länge är allt experimentiellt.

En del djur kan återskapa hela kroppsdelar. Det kanske mest kända exemplet är en ödla som tappar svansen, och sedan får den att växa ut igen.

Ett intressant och svenskt forskningsresultat: Olika arter av salamandrar visar sig ha olika metoder för att återbilda kroppsdelar. Det här betyder att det finns olika vägar att gå för att skapa behandlingar, vilket också gör att möjligheterna ökar för att denna gren av medicinen faktiskt kommer att fungera en dag.

Cellernas mekanismer för reparation försämras över åren. Här är mer information om detta, och om ett forskningsresultat som återställer en av dessa mekanismer.

Ett stort antal studier har visat att det går att manipulera med möss metabolism, och därigenom få dem att leva längre. Problemet är att det är svårt att översätta resultaten till människor.

Karolinska Institutet berättar idag att de leder en ny studie där man ska "förmänskliga" möss, genom att bland annat ge dem gener från människor som levt åtminstone 105 år, och alltså bör ha en medfödd förmåga att leva längre.

Det finns många saker som ändras under åldrandet, och en av dem är att den maximala hjärtrytmen sjunker. Detta är en orsakerna till att människor tappar orken lätt när de är gamla, vilket kan vara väldigt handikappande.

Men även i fråga om detta så finns det nu en del spännande forskning. Inte minst kom en ny studie här om dagen som är mycket intressant. Det visar sig att det i möss är de så kallade pacemaker-cellerna i hjärtat förändras med åldern.

En ny studie visade att möss som tränade inte vare sig nådde en ökad maximal livslängd eller en ökad medellivslängd. Däremot var de friska längre, i medel. Det som kallas "health span" förlängdes alltså.

Det ska också sägas att mössen som var aktiva fick göra så kallad spontan aktivitet, vilket innebar att de fick ett hjul att springa i när de själva så önskade. Så det rörde sig knappast om någon radikal skillnad i förutsättningar. Ändå syntes tydliga resultat.
 

På sistone har jag sett allt fler artiklar om att det är nyttigt att röra på sig, stå upp, hoppa omkring, egentligen vad som helst förutom att sitta ner. Inaktivitet i vardagen är farligt, är budskapet. Men stämmer det?

Ja, det verkar så. 2010 presenterade American Cancer Society en studie som omfattade 123 000 medelålders människor som följts under 14 år. Det visade sig att de kvinnor som var fysiskt inaktiva hade en 37 procent ökad mortalitet, medan siffran för män var lägre men fortfarande stor, 17 procent. Dessutom visar det sig att även de som tränar intensivt i 45-60 minuter per dag har en ökad mortalitet om de sitter ner under resten av dagen.

Det som man framför allt ska ta med sig från undersökningarna är att alla former av rörelse är bättre än inaktivitet. Att stå upp framför datorn är bättre än att sitta ner. Att ta korta pauser från skrivbordsarbetet för att röra på sig är bra. Och så vidare.

Googles vd Larry Page tillkännagav här om dagen att Google kommer satsa på ett projekt de kallar Calico. Det handlar om att utveckla tekniska lösningar för åldrandets tillstånd och sjukdomar.

Vad betyder detta? Framför allt är det ytterligare ett steg på vägen mot att forskning som handlar om åldrandet i sig själv blir allmänt accepterat, till och med vanligt. För bara något decennium sedan ansågs det högst suspekt att forska om åldrandet, och kunde längre tillbaka till och med vara ett sätt att förstöra en forskarkarriär. Googles rykte om att vara i framkant, samtidigt som de uppenbarligen lyckats med en mängd häftiga saker, är ett tydligt tecken på att denna tid definitivt är förbi.

 

Under sommaren berättade ett forskarteam i Japan om att de är nära att med hjälp av stamceller kunnat producera mänskliga organ inuti grisar. Det de tänkt göra är att genändra grisar så att de saknar ett visst organ, t.ex. en njure. Därefter använder de iPS-celler från människor (där IPS står för induced ploripotent stem cells) som kan utvecklas till vilken typ av cell som helst. Inuti ett grisembryo blandas de sedan med grisens celler och grisen utvecklas som vanligt - men med en mänsklig njure.

Än så länge har det japanska teamet fått mycket av detta att fungera i möss. Förutom själva organet har de också fått blodkärlen att vara mänskliga, vilket gör att risken för avstötning vid transplantation borde minska kraftigt.

Det är fortfarande många års forskning innan komplicerade organ som odlats i andra djur kan transplanteras till människor, men forskningen närmar sig åtminstone för varje år målet.

 

På senare år har forskare hittat många pusselbitar i hur Parkinsons sjukdom framskrider. Det handlar om att ett enzym som kallas parkin inte längre fungerar normalt. Dess uppgift är egentligen att märka vissa proteiner i cellen så att de förstörs, men i Parkinsons sjukdom så slutar den fungera. Detta gör att dessa proteiner ansamlas i cellerna. Sannolikt har de något att göra med sjukdomen. En av proteinen verkar till exempel göra så att hjärnceller som producerar dopamin förstörs. Dopaminbrist är ett kännetecken på Parkinsons.

Men extra intressant är att parkin verkar sluta fungera hos de flesta, bara i olika stor utsträckning och olika tidigt i livet. Kanske kommer Parkinsons, som så många andra sjukdomar, allt mer gå från att ses som en sjukdom till att vara ett tillstånd som har med åldrandet att göra. Det som behöver behandlas är då inte bara sjukdomen utan hela tillståndet.

Övervikt orsakar en rad problem i kroppen som har med åldrandet att göra. Särskilt illa är det fett som lagras inne i kroppen, mellan organen.

En stor svensk studie som rapporterade under sommaren visar till exempel hur övervikt orsakar hjärtproblem.

Det finns sedan tidigare också studier som visar att övervikt skapar en kronisk inflammation, och i förlängningen förkortar livet.

Det är sedan länge känt att genomsnittlig livslängd kan ökas genom kalorireduktion. Vad jag förstår så finns det nu en del som tyder på att detta beror på att den programmerade celldöden ökar. Detta innebär att de celler som inte längre fungerar så väl rensas undan mer effektivt, vilket leder till att de som finns kvar fungerar bättre. Här är t.ex. en studie som tycks tyda på detta.

Intressant är då också att det kan finnas andra metoder att sätta igång de här processerna och som ändå fungerar på samma sätt. Att dramatiskt minska kaloriintaget finns det visserligen en del människor som klarar, men för de flesta är det väldigt plågsamt. Dessutom kan den försvagning som det innebär att näst intill svälta också orsaka andra problem, och som ett exempel har det nämnts att immunförsvaret eventuellt försämras.

Det finns många teorier om varför vi åldras. De ledande teorierna är 1. att vi är "programmerade" att dö vid en viss tidpunkt, t.ex. därför att evolutionen har funnit det lämpligt att byta ut indivderna med jämna mellanrum och 2. att vi samlar på oss mindre fel över en lång tid och till sist dör. I detta fall så ser man det snarare som att evolutionen inte spelat någon roll, eftersom individer är ointressanta efter fertil ålder eller eftersom individer ändå inte lever så länge i de flesta historiska samhällen.

På senare år så är det teori 2 som har fått mest stöd. Det finns många exempel på fel som vi samlar på oss över åren. T.ex. så producerar mitokondrierna som en biprodukt av cellandningen en mängd fria radikaler som skadar mitokondrierna. När vi blir äldre har vi betydligt färre mitokondrier i våra celler, vilket är ett av skälen till att människor blir svagare med åren.

Döden är det enda som är säkert i livet. Men det säkra är inte alltid det bästa.

För ett tag sedan pratade jag om döden med ett par vänner. De beskrev döden som något som inte går att ändra, som inte bara är självklart, utan naturligt. Något som man inte ska ifrågasätta.

Det brukar sägas att människor alltid drömt om att vara odödliga. Det stämmer säkert också, men för relativt få människor. De allra flesta tänker tvärt om inte alls på odödlighet, eftersom det verkar så omöjligt.

Sannolikt stämmer det också att odödlighet är omöjligt, och åtminstone är det så för oss som lever idag. Men samtidigt så har människan i århundraden ökat sin livslängd. Så dödligheten är möjlig att påverka.

Det är lätt att göra det som är vanligt förekommande till det som är eftersträvansvärt. Vi är sociala varelser som i stor utsträckning gör som andra gör, för att det är enklare.

I framtiden kommer vi fortsätta öka medellivslängden. Då är frågan när vi börjar se det som normalt att leva till vi är 100, eller kanske 150. Att dö ung kanske kommer innebära att man dör innan man är 80 eller 90.

Så ofta när vi tänker på döden som något naturligt så glömmer vi bort att döden förändras. Det som är det vanliga idag är inte det vanliga i morgon. Det som verkar omöjligt idag är kanske inte det i framtiden.

Därför tycker åtminstone jag att man ska vara försiktig med att låsa sig vid hur döden ska se ut och när den ska komma. Det går sannolikt till och med att påverka tidpunkten.

 

Inget är säkert förutom att vi alla ska dö. Fast exakt när vi ska dö är inte så säkert. Det är dessutom något som vi kan påverka genom vår livsstil (och det är därför som det här inlägget illustreras med en bild på löpare). Våra gener är också med och bestämmer, i relativt stor utsträckning.

Men ser vi åldrande i ett längre perspektiv så är det slående att det inte är individen som har mest påverkan på hur länge vi lever, utan i stället är det samhället vi lever i som har störst effekt.  En stenåldersmänniskas medellivslängd var sannolikt strax över 20 år. I början av 1800-talet kunde en genomsnittlig svensk vid födseln förvänta sig att leva mindre än 40 år. I början av 1900-talet var det i stället drygt 55 år. År 2000 var det ca 80 år. Idag är det 82-83 år. Ökningen har alltså varit stor, jämn och långvarig.

Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) kommer medellivslängden öka med ca 6 år fram till 2050 och år 2060 kommer hälften av de som dör vara över 90 år. Detta är dock ganska konservativa beräkningar, med tanke på att medellivsåldern har ökat med 4-5 år bara under de senaste 20 åren. Det är inte så mycket som egentligen tyder på att den utvecklingen kommer stanna upp.

Så som medellivslängden förändras idag så kan vi förvänta oss en del dramatiska förändringar framöver. En av de mer uppenbara är att pensionsinbetalningarna inte kommer räcka. En annan är att det är möjligt att det idag redan finns någon som är född som kommer leva till 150.

Åldrandet är en komplicerad process vars orsaker och effekter är tydliga men ändå undflyende. Trots att vi alla vet hur man ser ut när man åldrats så finns det få om ens några biologiska markörer som visar hur gammal en människa är. Det går alltså att bestämma hur många år någon levt, men inte hur åldrad samma person är. Detta trots att det till synes är uppenbart att det finns individuella variationer.

Hjärt- och kärlsjukdomarna har halverats på 30 år. I dagarna rullar nya generationer av cancermediciner ut på marknaden. Sannolikt ser vi snart en utveckling där det inte längre är sjukdomar som dödar oss. I stället är det åldrandet i sig. 

Åldrandet leder till ett sämre immunförsvar, kraftigt försvagad muskulatur med mera, med mera. Förutom en sämre livskvalitet är följden att den åldrande människan blir allt sämre på att hantera motgångar som en ung människa med lätthet klarar av. Redan idag dör många av infektioner som egentligen borde vara lindriga. I framtiden kommer åldrandet i sig bli ett allt tydligare fokus för medicinsk vetenskap.

Det kan vara värt att observera att det jag skriver här inte är okontroversiellt eller oproblematiskt. Det finns många men och kanske, som är fullt rimliga. Men jag kan åtminstone lova en sak: Själva problematiken kring åldrandet kommer bli allt mer aktuell framöver.