FORSKNING OM ÅLDRANDET

Återigen ser vi en rad seniora forskare uttala sig om att det behövs mer och bättre forskning för att hejda åldrandet. Denna gång i Nature. 

Det de mer specifikt vill satsa på är några konkreta punkter. Bland annat sådant som att komma överens om olika definitioner och hitta arbetssätt som är mer effektiva. Till exempel komma överens om hur definitionen för fraility (skörhet) ska se ut. Likaså definitionen av multisjukdom, som är en vanlig följd av åldrande. 

Syftet är att hitta indikationer som kan behandlas, definiera vad man ska påverka och hitta konkreta forskningsmetoder, som till exempel musmodeller.

Det sista är också det enda jag är skeptisk mot, alltså musmodellerna. I fråga om Alzheimers har forskare i åratal letat efter botemedel mot Alzheimers i möss som ändrats så att de har ett fel som verkar orsaka en motsvarighet till Alzheimers. När botemedlet som funkar i möss provas i människor visar det sig dock att det behandlar fel sak, eller åtminstone inte botar sjukdomen. Att till exempel satsa på en specifik DNA-reperation, ta sönder den i möss och sedan bota den, kan leda till att man hittar ett botemedel mot något som inte nödvändigtvis är den mest centrala mekanismen bakom åldrandet.

De signaler som skickas runt i blodet har på senare tid fått mycket uppmärksamhet för att de påverkar åldrandet. En del av detta, som kanske borde få mer uppmärksamhet, är så kallade extracellulära vesiklar. 

Dessa är små partiklar som skickas ut av cellerna för att ge signal till andra delar av kroppen. De har på senare tid bland annat visat sig vara viktiga inom det som kallas SASP, de ämnen som skickas ut av celler som hamnat i vilostadiet senescence. SASP bidrar till såväl cancer som inflammation, men även andra delar av åldrandet drivs på.